|
den 27 oktober 2010 - 21:02
Då jag igår lovade er en redogörelse för det amerikanska fenomenet "Babyshower" kommer det nu.
Ni som känner mig vet att jag älskar att synas och gillar uppmärksamhet. Lite osvenskt att erkänna det kanske, men så är det =) Jag gav min bästa vän en liten pik om att det vore jättekul att sätta detta som en tradition (då jag är den första med bulle i ugnen i vårat tjejgäng). Jag blev direkt sågad vid fotknölarna med kommentaren;
"- Så jävla typiskt dig Linda! Nej, det är så amerikanskt att jag spyr. Glöm det!"
Trodde jag ja.. Då hade Patricia och Carro redan börjat fila på den dagen då det skulle ske.
Den dagen började som vanligt, det var söndag och Alfons (min bonusson) var hos oss. Helt plötsligt säger Jimmy att vi ska ut och åka och att jag måste vara klar om 20 minuter. Jag skyndade mig alabama och väl inne i bilen frågade jag var vi skulle.
"- Äsch, bara till Ikea och kolla lite" får jag till svar och jag borde redan anat då. Men icke. Sen följde Nordik, Jysk och vi kollade möbler och kläder till en förbannelse. Lite skumt tyckte jag nog då min sambo inte vanligtvis jublar över en söndag i Tornby.
Väl hemma på parkeringen efter att Jag sagt att nu får det vara nog säger han att ska åka till en kompis och lämna en borrmaskin. Jaha, tänker jag bara och går in i hissen själv. Helt ovetandes..
Jag öppnar dörren och ser att det är städat(?) och att det är ljus tända i vardagsrummet(?) Innan jag hinner tänka mer tar jag ett steg till in i hallen och möts av ett skrikande gäng tjejer som står och trycker i köket. Jag blir så chockad att jag går ut igen. När jag sedan inser att jag är grundlurad och ser vad de har fixat för mig och Torsten är tårarna inte långt borta..
 Min min lyckades de fånga.. 
Här stod de och tryckte..
Sedan var dagen väl planerad med lekar..
 Som att byta bajsblöja..
 Mata bebis..
 Målning på magen..
  Massor av fina presenter..
  De tillhörande cupcakesen såklart=) och
 En av mina cravings.. Mumsmums..
Det var en helt oförglömlig dag, tack alla ni som gjorde den verklig!
Dagen idag har gått i raketfart. Jobb över lunchen för att sedan göra ett besök på Storken (MVC) för att se att allt stod bra till. Och det gjorde det. Den lilla krabaten ligger med huvudet neråt och mår jättebra. En stark bebis sa barnmorskan när hon kände hans kicksparkar därinne =)
En sväng hem för en dusch sedan skulle jag tillbaka till Storken för avslutning på Föräldrakursen vi har gått på. Tre onsdagar i rad vi varit där och då Jimmy jobbar i Norge har min vapendragare Patricia fått hoppa in i hans ställe första gången och idag.
Idag stod amning, BB-tiden och tiden efter förlossningen på schemat.
Jag slogs återigen av att hur även inom detta område finns så mycket glorifieringar och press.
Hur ska man bli den perfekta mamman?
Du ska amma för det "ska" kvinnan göra. Du ska vara tålmodig, inte bryta ihop för att du inte sovit på två veckor. Du ska samtidigt vara snygg och dricka latte på stan med andra mammor. Du ska inte bråka med din partner, utan alltid vara glad, balanserad och tålmodig för att föregå med gott exempel framför ditt barn. Du ska göra karriär, samtidigt som det första barnet gärna ska få ett syskon inom en snar framtid så det "har någon att leka med". Du ska gå ner alla graviditetskilon (gärna på 2 veckor) samtidigt som du ska gå på babysim, babysång, babylek och så ska du samtidigt åka runt till släkt och vänner och visa upp ert barn.
Och samtidigt ska du bara vara och landa i det som hänt och bara myyyysa.. Hrm...
Min bestämda åsikt är att denna mamman inte existerar. En bra mamma tror jag är lagom bra. Men en "perfekt" förälder lär sig inte barnet hur världen och andra människor fungerar. Det får ingen erfarenhet hur man handskas med orättvisor, missförstånd, misstag och hur man löser konflikter och problem.
Jag har brister och fel, jag är människa. Det vill jag att mitt barn ska veta. Att det är okej att bli arg, göra fel, bli osams för att sedan visa att man kan och ska reda ut och be om ursäkt för det misstag man gjort.
Skulle jag försöka intala mitt barn att jag är totalt felfri, vilken enorm press sätter jag då inte på honom?
Jag tycker att det är tragiskt att den "perfekta mamman" ska vara något slags ideal. Ett av många sjuka ideal i samhället som inte existerar i verkligheten.
Det var en liten parantes. Tillbaka till kursen idag..
Efter att fått sett hur barnet ska ligga för att amma på bästa sätt och efter att ha pratat BB och knipövningar får Patricia (som sitter tätt brevid mig) något form av ryck och ger helt utan förvarning ifrån sig ett konstigt ljud. Jag börjar fnissa lite och sen går det inte att hejda sig. Vi sitter brevid varandra och bokstavligen skakar av bubblande skratt som bara inte får komma ut. Tårarna rinner på mig och det känns som om jag går på Berzeliusskolans högstadie för en kort stund. Det var ett skrattanfall som inte gick att hejda. Efter någon minut har vi allas uppmärksamhet och jag tror inte någon lyssnar på Solveig (barnmorskan) längre. Det slutar med att Patricia får gå till toaletten och lugna ner sig. Det enda jag sitter och tänker på då är när hon ska komma tillbaka och att jag då inte kommer kunna hålla mig. Och mycket riktigt, jag sitter och studsar av fniss bara jag hör toalettdörren öppnas och vi måste sitta med huvudena bortböjda för att situationen inte ska urarta. Varför är det så roligt att skratta när man inte får? Och varför går det inte att sluta när man börjat? Som tur var så var vi på sluttampen och vi avslutade sedan inom kort.
Imorgon är det torsdag och är jag inte gräsänka längre. Ska bli mysigt att få hem honom..
Nu ska jag krypa ner med en kopp te och läsa lite.. Jag och Torsten..
//Linda
|
|
| << Navigera till den 27 oktober 2010 |
Lägg till ny kommentar |