|
den 2 november 2010 - 18:35
Ibland får jag ryck. Som idag. Sjukt trött, fötterna så ömma att de knappt bar mig hem och en rygg som håller på att gå av på mitten. Väl hemma ska jag städa. Jag bara SKA det. Och inte lite det heller. Damma, tvätta ALLA kläder i tvättkorgen, dammsuga, torka golven, putsa speglar och rensa i kylskåp och torka alla hyllor. Likt en heffaklump yrade jag omkring här hemma med Lasse Winnerbäck som skrålade i högtalarna så att det nästan hördes bort till Vallarondellen.
Efter det skulle även jag fixas till. Inpackning, fila fossingarna (som inte längre ser ut som fötter, utan mer som två paddor) och måla naglarna. När jag skulle måla tårna fick jag hålla andan för att komma åt och det resulterade i hjärtklappning och att färgen mest hamnade utanför naglarna.
 (Kolla in prinskorvarna!!)
Jag satt där som en Buddha och tårarna brände bakom ögonen. I den stunden kände jag att jag är trött på att vara gravid. Riktigt trött. På att vara hämmad över att använda min egen kropp som jag brukar. Han därinne kände väl min klagan och gav sig till känna genom att ge mig en rejäl spark som satt som en smäck under revbenet. Tack! Jag log och det kändes en aning bättre.
Igår var jag på Storken och lyssnade på hjärtljudet och mätte min rejäla mage. "En livlig och stark krabat" sa barnmorskan. Jovars, det känns som om han aldrig sover. Min lilla prins..
//Linda
|
|
| << Navigera till den 2 november 2010 |
Lägg till ny kommentar |