|
den 15 november 2010 - 10:44
Är utan tvekan Mia Skäringer. Ojojojoj, hade jag varit lesbisk hade jag blivit så upp över öronen förälskad i henne.
I lördags var vi på hennes föreställning. "Dyngkåt - och hur helig som helst". I över två timmar lyckades hon själv att beröra en publik på 1500 människor ända in i märgen. Iallafall gjorde hon det på mig. Självironi måste vara en av de bästa egenskaper en människa kan ha. Hon kan konsten att måla in situationer på det mest underbara sätt, hon drar sig inte för att vara ful och rå. Visar sig sårbar och hon har sjujävla bra värderingar gällande det mesta!
Annars har helgen varit lugn och harmonisk. Torsten gör sig mer och mer redo, det känns som om han likt en hackspett som ska in i en blåmes fågelholk borrar sig neråt och magen har liksom glidit ner en decimeter. När han borrar ner sig känns det som om någon har bankat mig med en hammare på muttbenet och är mindre skönt. Men har förstått att det är ett måste om den lilla prinsen ska kunna komma ut. Och den dagen kommer ett bankat muttben inte vara någonting i jämförelse.
Nu är det dags att gå till Freaket och jobba lite. Jo, jag vet det är bara 2½ vecka kvar och jag booorde ligga och äta praliner på soffan. Meeen, jag blir så förbannat rastlös av att inte göra något. Läste i de hippa "Vänta barn"-tdiningarna att man skulle göra fotoalbum, stryka kläder, läsa en god bok och bara myyyyyysa. Uuuh, tanken av att ligga i morgonrock i 2 veckor och bara myyyyysa och vika kläder får mina nackhår att resa sig. Jag är ingen sån mamma som de beskriver i de rosaskimrande föräldratidningarna.
Hej på er och trevlig måndag!
|
|
| << Navigera till den 15 november 2010 |
Lägg till ny kommentar |