|
den 11 december 2010 - 14:36
Livet har tagit en vändning, en fantastisk sådan. Jag har blivit Mamma.
Det hela startade torsdagen den 2:e december. Min mamma hade kommit från Göteborg för att hålla mig sällskap och finnas till beredskap om Jimmy inte hunnit hem. Jag skulle på det sista besöket på MVC och frågade min barnmorska vad jag skulle göra då jag tyckte att jag läckte fostervatten. Hon ringde förlossningen och jag och mamma fick åka upp för en kontroll. Väl där konstaterade man att jag var öppen 2 cm och att inget vatten som var av betydelse hade läckt ut. Då barnmorskan kunde se att min enda önskan var att förlossningen skulle sätta igång gjorde hon även en hinnsvepning (ett sätt att mjuka upp livmodertappen) Jag fick åka hem igen. Jimmy kom sedan hem på kvällen så nu var bebis mer än välkommen att göra entré.
Det skulle dröja till natten mellan fredag den 3:e och lördag den 4:e innan det satte fart. Klockan 01.00 låg jag klarvaken och kände hur de förvärkar jag tidigare känt ändrat karaktär. Starkare och mer intensiva än de jag känt förut. Jag gick ut i soffan och andades som jag lärt mig på mammaplasket, vred och vände mig samtidigt som jag kände en enorm lycka och spänning för det som väntade mig. Det snöade utanför fönstret och jag fantiserade om hur mötet med den människa som levt och växt i mig skulle bli.
Klockan 05.00 väckte jag mamma (Jimmy fick sova lite till då jag vet hur viktig sömnen är för honom=) och vi satte oss i köket. Vi pratade länge och mycket och jag kunde knappt bärga mig.
När det blivit morgon väckte jag min älskade och vi ringde förlossningen. Jag fick rådet att stanna hemma ett tag till och duscha, vila och äta. Sagt och gjort. Klockan 12.00 satte vi oss i en taxi och åkte upp till förlossningen. Värkarna hade trappats upp men var fortfarande oregelbundna. När barnmorskan undersökte mig och sa att jag var öppen 2,5 cm (!?) trodde jag att hon skojade med mig. 0,5cm på 12 timmars värkarbete!? Då kändes mötet med vår bebis låångt borta. Jag hade kontroll över värkarna men visst gjorde det ont. Men om jag bara visste att detta bara var en fjärt mot det som skulle komma..
Vi fick åka hem igen och väl hemma fick jag för mig att vi skulle ut på stan och äta. Vankandes likt en pingvin och frustande likt en arg noshörning gick vi till Thai Coconut. Stackars de som försökte avnjuta en lunch borden brevid mig. Jag kan inte sett ut att må så bra där jag satt och småstönade när värkarna slet tag i min kropp. Även kunder som tränat för mig kom fram och skulle hälsa. Jag minns inte ens vad jag sa.
Vi hann bara innanför dörren hemma innan någon drog ur badkarsproppen i mig. Det forsade ut vatten och jag stod förstelnad och började gråta som ett litet barn. Nu var det på gång på riktigt, jag skulle föda barn!
Nu tog värkarna till ett steg till och varje gång de attackerade fick jag stänga av omvärlden och bara fokusera för att inte tappa kontrollen. Klockan 18.00 åkte vi in för andra gången och nu var jag öppen 4-5cm. Efter att jag fått på mig den blåa landstingsrocken bekantade jag mig med den som skulle komma att betyda mest efter Jimmy, lustgasen. Jag höll krampaktigt i masken och sög i mig gasen som om det var det sista jag skulle göra. Det fick mig att kontrollera smärtan och för varje värk tänkte jag "Ett steg närmare mötet med vårt barn.."
När jag öppnat mig 7-8cm hade värkarbetet helt tagit tag i min kropp och lustgasen hjälpte mig inte längre. När topparna kom svävade jag stundtals iväg, liksom lämnade min egen kropp och hörde Jimmys och barnmorskornas röster som i ett vakuum. De var lyhörda och det dröjde inte länge innan narkosläkaren kom med ryggbedövningen. Den 10cm långa nålen knastrade sig in mellan mina kotor, men det kändes ingenting jämfört med det som kändes i magen och ländryggen. Då det var som värst frågade jag om min underkropp fortfarande satt ihop med överkroppen. Smärtan kunde nämligen liknas med att någon tagit en trubbig och slö handsåg och höll på att såga av mig på mitten.
När ryggbedövningen tagit stannade värkarbetet av och jag kände mig närvarande i rummet igen. Jag blev ombedd att ställa mig upp och jag grabbade tag i gåstolen och pinade ut i korridoren med Jimmy bredvid. Det gjorde susen.
Nu var jag öppen 9cm och förlossningen gick in i nästa fas. Ett otroligt tryck kändes nedåt och sågen hade nu bytts ut mot en badboll i ändtarmen som någon höll på att pumpa i alldeles för mycket luft i. Skriken byttes ut mot grottkvinnevrål och även om det stundtals kändes omöjligt att pressa ut badbollen jag hade i mig och att bara den lilla ventilen syntes var det skönt att få hjälpa till istället för att som tidigare bara fått härda genom värkarna som rev tag i mig.
00.38 tog han sitt första andetag. 3490gr tung och 50cm lång. Mion Vincent Tornell. Min son. Lyckan är obeskrivlig. Villkorslös kärlek och en känsla som är bortom allt jag någonsin tidigare känt.
Efter ett dygn var han ute, det mest smärtsamma dygnet i mitt liv och samtidigt det mest fantastiska. Jimmy var ett helt otroligt stöd och barnmorskorna hade aldrig tidigare sett ett sådant bra samarbete mellan ett par. Vi gjorde det tillsammans.. Vi födde vår son..
Nu ligger han bredvid mig, har sin lilla, lilla hand på mig. Allt annat känns så oviktigt.
|
|
| << Navigera till den 11 december 2010 |
Lägg till ny kommentar |